det här....fy fan. Bedövningen av min fot är som att knalla lite
löst och ledigt på ett minfält. Jag stortjöt. Jag svor och skrek
och kramade nästan sönder min man. Panikade. Svettades så att mina
kläder klistrade på kroppen. Grät oavbrutet i över en timme. Fy fan.
Mannen var ett sånt stöd. Jag hade aldrig klarat det utan honom. Sen
fixade han pizza och film. Jag har skakat mig igenom megamind och nu i
sängen. Otrevligt nog så verkar den vara på väg nu. Smärtan. Den
som höll mig vaken i tre dygn sist. Ska bli spännande det här.
Aldrig mer asså. Kommer knölfan tillbaka så behåller jag den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar